26 januari 2021

Om Margit Silbersteins  ”Förintelsens barn” – plus en liknande och annorlunda norsk historia

Det är en så fin bok Margit Silberstein har skrivit. Läs den.  Den har en given plats i den allt mer omfattande nordiska litteraturen kring Förintelsen.

Historien om Förintelsens barn (Bonniers 2021) är enkel i ordets mest positiva mening: lätt att ta till sig, rakt berättad, klar i sina resonemang och i sitt budskap. Ett budskap som också det borde vara enkelt för alla att förstå: ”Jag har ingen annan nationalitet än den svenska”, skriver Margit. Hon är född och uppvuxen i Norrköping, har levt och arbetat i landet som journalist i alla sina år. Ändå kan hon, som dotter till två judiska flyktingar från Transsylvanien i Rumänien som klarade sig igenom både Auschwitz och fångenskap i Sibirien, få sin nationalitet ifrågasatt.  Som när den ledande sverigedemokraten Björn Söder för några år sen trasslade in sig i en utläggning om att judar i Sverige trots sitt medborgarskap ändå borde räknas till en annan eller egen nation, deras ”essens” är inte helt svensk enligt SD-terminologin. Den sortens identitetspolitiska dribblingar sätter Margit Silberstein resolut stopp för: ”Jag har svårt att fördra den ständigt uppblossande politiska debatten, tidvis en fixering, kring vem som är svensk, hur och varför.”

Förintelsens barn är egentligen inget debattinlägg. Den är berättelsen om två flyktingar och den familj de fostrade i Sverige. Emellanåt framburen via citat ur pappans kärleksbrev under åren de var åtskilda. Här beskrivs Margits och hennes bror Willys uppväxt, där framför allt mamman ivrigt ville förmedla sina och släktens upplevelser av Den Stora Tragedin. Barnen skulle förstå. För Margit ledde det till att hon periodvis gick in i ett slags sympatianorexi. Läsningen i flickåren av Onkel Toms stuga, Anne Franks dagbok och Barnen från Frostmofjället stärkte hennes tro på att hon kunde leva sig in i den kamp och det utanförskap föräldrarna och de utplånade släktingarna måste ha genomlidit.

Till det speciella med Förintelsens barn hör att den handlar om en judisk flykting –  i detta fall barnens mamma – som verkligen ville berätta för sina efterkommande. Försöka förklara Ondskan. Något som inte alltid varit självklart för dem som överlevde Hitlerkrigen. Tvärtom. I Norge utkom förra året samhällsvetarprofessorn Irene Levins bok Vi snakket ikke om Holocaust. Mor, jeg og tausheten (Gyldendal 2020). Hennes historia är på en gång besläktad med Margits, men samtidigt lite tvärtom. Irenes föräldrar flydde hösten 1942 undan den stora deportationen av Oslos judar, genom skogarna till Sverige. Modern Fanny var gravid.

Irene föddes i Norrköping, precis som Margit några år senare, och där tillbringade hon sina första år. Vid krigsslutet återvände familjen till Norge. Mamma Fannys vardag var därefter på det hela taget tämligen normal, men hon plågades ofta av djupa självförebråelser för att hennes far blivit kvar i Norge och skeppats ner till Förintelsen. Om allt detta teg hon. Låste in alla sina minnen för omvärlden. Först efter hennes död för några år sen kunde Irene försöka rekonstruera historien om mammans inre liv och lidande.

Både Förintelsens barn och Vi snakket ikke om Holocaust ser ut att nå ut till en större bokläsande publik. Båda visar hur historierna på våra nordiska breddgrader om Hitlerkrigen på en och samma gång hänger ihop med och kontrasterar mot varandra. De är oskiljaktiga.