7 februari 2021

Om historiemissbruk och om hur Sverigedemokraterna både beundrar och fördömer Socialdemokraterna

I höstas syntes ett intressant foto från Sverige i finska tidningen Helsingin Sanomat.  Petja Pelli, deras korrespondent i Stockholm, gjorde ett långt reportage om Sverigedemokraterna. Han träffade bland andra  SD-ledaren Louise Erixon i Sölvesborg.
Tyvärr accepterar inte den här bloggen bildens fil-format, så jag kan inte visa den (däremot finns den i mitt facebook-flöde). Louise Erixon sitter vid sitt skrivbord. Det pryds av ett stort porträtt av Per Albin Hansson, dvs socialdemokratins partiledare under 1930-talet och krigsåren, s-folkhemmets fadersfigur.  Hon ser honom som något slags inspiratör.
       Jimmie Åkesson gav i sin bok Satis Polito (2013) uttryck för samma beundran av Per Albin och hans insatser. Han hävdar rent av att SD tillvaratagit arvet efter Per Albins folkhem bättre än Socialdemokraterna själva gjort.
I min bok Vi som inte var med i kriget som utkommer om nån vecka-  diskuterar jag hur deltagarna i svensk inrikesdebatt idag brukar och lika ofta missbrukar hänvisningar till Europas dramatiska 1900-talshistoria. Inte minst används påstådda förhållanden under 1930- och 40-talen som slagträ i argumentationerna inom partipolitiken.
I det sammanhanget framtår SD som unikt. Å ena sidan uttalar deras ledare sin beundran för Per Albin och folkhemmet. Å andra sidan kan de vid andra tillfällen anklaga dagens socialdemokrater för dubbelmoral och kalla Per Albins folkhem för ett enda stort rasbiologiskt och antisemitiskt hyckleri. Hur går detta ihop?
Svaret är att SD genom att förvränga socialdemokratins 1900-talshistoria inför en ovetande publik vill få det att framstå som att båda partierna minsann varit lika goda kålsupare. Allt enligt principen  ”ni har minst lika många smutsiga fingrar i historiens syltburk som vi… ni är inte ett dugg bättre.”
    Här kan ni läsa ett avsnitt ur min bok som berör just detta, om Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna: 

                                                                                 

Hur illa det kan bli när 2000-talets ledande svenska politiker i polemiskt syfte gör godtyckliga redigeringar av 1900-talets historia finns flera exempel på. Och till stor del är det förstås Sverigedemokraternas framväxt som är förklaringen. 
En illustration är det sommartal SD:s partiledare Jimmie Åkesson höll i Sölvesborg i augusti 2019. Han gick till rätta med socialdemokraternas och framför allt Stefan Löfvens återkommande uppmaningar om att vår tids sanna demokrater måste ställa sig ”på rätt sida om historien”, dvs i praktiken bör alla ta avstånd från SD på samma vis som demokrater förutsattes motsätta sig nazism och fascism på 1930-talet. Åkesson var inte nådig i sina motargument: ”Det är ett bottenlöst hyckleri när socialdemokraterna sätter sig på sina höga hästar och pekar finger åt oss… socialdemokraterna som kröp för nazisterna! [långa applåder] Än idag 2019 marscherar socialdemokraterna under parollen ’krossa zionismen’. Det är förfärligt. ’Rätt sida av historien?’ … socialdemokraterna som kröp för och fortfarande kryper för kommunisterna! Häromdan meddelade statsministern att han nominerat Ylva Johansson som på 1980-talet representerade kommunistpartiet i Sveriges riksdag till EU-kommissionär …’rätt sida av historien?’ … man kryper för islamisterna, ni minns debaclet när företrädare för vår regering for till Iran och klädde på sig slöja, vår feministiska regering…”. Åkesson knådar ihop referenser till Hitleråren med andra hänvisningar till Europas historia och till vår egen nutid och allt bakas till en och samma dunkla berättelse.
Till valrörelsen 2018 producerade SD en dokumentärfilm på 1 timme och 45 minuter riktad mot socialdemokraterna. Tanken med ”Ett folk, ett parti” var att visa att svenska socialdemokrater minsann hade ett komprometterande förflutet som de inte gärna fördjupade sig i, att deras anklagelser mot Sverigedemokraterna för påstått ursprung i nazism och svensknationalism följaktligen slog tillbaka mot dem själva. ”Inget annat svenskt parti har satt så djupa sår i den svenska folksjälen” som socialdemokraterna, hävdade speakerrösten. Så nitades bilden av Hjalmar Brantings, Per Albin Hanssons och Tage Erlanders parti som pådrivande då det gällde det famösa rasbiologiska institutet i början av 1920-talet. Här antyddes att hela partiet var infekterat av rasistiska tankar och antisemitiska stämningar ända in i krigsåren. Judiska utstötta nekades asyl medan man däremot gärna arbetade för att ta emot socialdemokratiska partikamrater på flykt. Tidigt inspirerades partiet av tron på rashygienens nytta för att tukta den svenska folkstammen via steriliseringar och medicinska experiment. Idel prominenta socialdemokrater från Bengt Lidforss kring förra sekelskiftet fram till Gustav Möller, Alva Myrdal och Tage Erlander citeras i filmen. Allt illustrerat med växelvisa sekvenser där tågande svenska socialdemokrater varvas med rasbiologer i arbete, journalfoton från Hitlerkrigen, judiska ghettomiljöer och tyska koncentrationsläger. Samlingsregeringens eftergifter mot ockupationsmakten i Norge och inskränkningarna i tryckfriheten under kriget sågs som utslag av socialdemokratisk tyskvänlighet. Filmens monotona helhet byggde producenterna upp med glidande resonemang där halvsanningar och helsanningar blandades med osanningar, suggestiv klippteknik och musik. Inga fakta med relevans för ämnet som talade emot filmens budskap fick komma med.

Här är inte platsen att i enskildheter recensera SD:s historieskrivning eller liknande argsinta betraktelser över socialdemokratin under Hitlerperioden.
Sämst är, enligt min mening, att tro sig kunna tiga ihjäl det eller avfärda det som betydelselöst nonsens, vilket tyvärr sker alltför ofta. Det måste finnas ärligare och slagkraftigare sätt.
        

Publicerad av bengtlindroth

Född 1942 i Uppsala. Fil. kand. vid Uppsala universitet. Arbetat som journalist sedan 1966. Trettio år på Sveriges Radios Eko- och samhällsredaktioner, i olika omgångar korrespondent i Norden och Baltikum. 1985-94 ledarskribent och politisk redaktör på Expressen. Krönikör under åren för Hufvudstadsbladet, Upsala Nya Tidning, Sydsvenskan, magasinet Fokus. Författare till ett par böcker, bland annat "Härlig är Norden. En reporters uppenbarelser" (2012) och "Väljarnas hämnd. Om populism och nationalism i Norden" (2016).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: