14 februari 2021

Om svenskarna – och tyskarna som Europas främsta hopp

Då och då köper jag lösnummer av tyska Der Spiegel. I Stockholm har det blivit allt svårare. Under coronan har leveranserna oftast anlänt två veckor försenade och delar av innehållet är redan inaktuellt. De senaste månaderna har två av ”mina” handlare valt att helt sluta ta emot tidningen. Idag vet jag bara två ställen i Sveriges miljonhuvudstad som kämpar på med Der Spiegel i hyllan.   
        Det här exemplifierar inte bara papperstidningens allmänt döende tillvaro eller coronans eländen. Der Spiegels avsomnande i Stockholm är också ett steg i ett av tankespåren jag försöker följa i min strax utkomna bok ”Vi som inte var med i kriget”: det bestående svenska ointresset för Tyskland, för tyskarna och ”det tyska”, ja egentligen för Europa i stort. Trots att Tyskland är vår mäktigaste Östersjögranne, med konkurrens från Ryssland.
       ”Vad fan angår dej Tysklands affärer?” för att travestera Bellman.  
       Länge har det påtalats hur kunskaperna i tyska språket minskat och undervisningen i stort sett upphört i svenska skolor och universitet. Må vara att Berlin blivit ett populärare mål för helgsemestrar  och att tv-serien Weissensee fick publik också i Sverige. Men trots det: något lurt är det med Tyskland. Skäl att vara på sin vakt. Det svenska ”utanförskapet” och fjärheten gentemot Europa i stort –som är ett tema i min bok – bygger inte minst på misstro mot tyskarna sen Hitlerkrigen och DDR-epoken. Vad skulle inte tyskar kunna ställa till med i Europa om de kom på andra och mer nationalistiska tankar än de Angela Merkel stått för? Bäst att se upp.      
     Just därför, mot den bakgrunden, är det skäl att läsa en färsk bok i ämnet med den provocerande titeln Why the Germans Do it Better. Notes from a Grown Up Country.

Brittiske journalisten John Kampfner har skrivit boken. Han har bevakat Tyskland och Ryssland sen årtionden och arbetat för BBC, Financial Times och New Statesman.
      Hela idén med Kampfners genomgång  – och med titeln! – är att utmana den inte minst i brittisk skandalpress så flitigt använda satirbilden av ”Fritz”, den spydiga samlingsbenämningen på tyskar och Tyskland som kollektiv. Den lär ha myntats av första världskrigets propagandamaskiner. Den antyder än idag att nånstans, innerst inne, förblir nog ”Fritz” alltid militarist eller önskar dominera Europa i varje fall ekonomiskt, möjligen med de sorglösa grodätarna i Frankrike i släptåg. EU och euron är deras camouflage. Som tur är har engelsmännen via Brexit trasslat sig ur deras garn.
      John Kampfners nöjsamma berättelse om det moderna Tyskland efter kriget talar om varför engelsmännen har fel om Tyskland. Här är några av hans argument:

• Just på grund av sina ruskiga historiska erfarenheter har tyskarna lärt sig hur en demokrati kan och bör hanteras, medan många folk i väst under 2000-talet faller för allehanda auktoritära frestelser och styresformer och separatistiska böjelser.
• Kommersiell shoppingkultur, hejdlös nyliberal och finanskapitalistisk nationalekonomi har aldrig riktigt tilltalat tyskarna. De är måttfullare än både britter och framför allt amerikaner.
• Ledande politiker i Tyskland är inte rädda för den s k finkulturen. Tvärtom är de ofta högt bildade och popsvängen betyder mindre för dem än för kollegorna i andra länder, möjligen med undantag för Frankrike.
• Deras historiska erfarenheter har gjort att självprövningar och frågor om samvete och moral blivit viktigare i tysk offentlig debatt än på andra håll.
• John Kampfners slutord: ”Tyskland är Europas främsta hopp i en tid som präglas av nationalism, anti-upplysningstänkande och rädsla”.
  
  Är Kampfners tilltro till tyskarna befogad? Tänkvärda är hans ord hur som helst, i en tid när européernas framtid och samarbetsförmågor ställs på svåra prov. Inte ens vi i Sverige slipper undan. Vare sig Tyskland eller Europa.