15 mars 2021

Ledare i Österbottens Tidning, delvis byggd på resonemang i Vi som inte var med i kriget

LEDARE: Ny nationalism splittrar Norden – inte rivalitet

Norden slits inte isär av misstro, illojalitet och rivalitet. Det är snarare en förhållandevis nymornad nationalstatlighet som har satt käppar i hjulen för nordisk gemenskap.KENNETH MYNTTI
I somras gav Sveriges utrikesminister Ann Linde uttryck för en stor, personlig oro för att coronapandemin försvårar det nordiska samarbetet.

I intervjun i Dagens Nyheter beklagade sig Linde bland annat över att regeringarna i övriga Norden varit öppet skeptiska till Sverige som en följd av den annorlunda coronastrategin och det relativt sett höga, svenska dödstalet.

Linde sade sig vara rädd för att det nordiska samarbetet skulle åsamkas bestående skada, framför allt i gränsområdena:

”I flera regioner har man samarbetat sedan 1950-talet. Helt plötsligt blir det rivalitet och hårda känslor mellan folk där det inte varit några gränser över huvud taget.”

Intervjun med Ann Linde innehöll ingen analys av varför de nordiska länderna har tacklat coronaviruset så olika. En sådan analys kan däremot den pensionerade SR-korrespondenten Bengt Lindroth bjuda på.

Han är aktuell med en ny bok med titeln ”Vi som inte var med i kriget”. I SR-programmet ”Godmorgon världen” från 7 mars hänvisar han till att Sverige har en beslutskultur som avviker från övriga Norden som en följd av att landet har varit förskonat från nödlägen.

Norge och Danmark har varit ockuperat medan Finland har haft flera krig och en mödosam återuppbyggnad. Det politiska beslutsfattarna i dessa länder har varit tvungna att reagera snabbt och drastiskt.

”De nuvarande, nordiska gränsproblemen hade kanske inte ens existerat om Sverige hade haft mer erfarenhet av nödlägen i sitt historiska arv.”

Att Sverige aldrig har ställts inför en motsvarande kris har, enligt Lindroth, bidragit till den ”vänta och se-attityd” som nu har fått grava konsekvenser i Sverige. Och som även har drivit länderna i sär. De nuvarande, nordiska gränsproblemen hade kanske inte ens existerat om Sverige hade haft mer erfarenhet av nödlägen i sitt historiska arv.

Lindroth låter förstå att de nordiska länderna hade planer på ett gemensamt vaccinprojekt efter Sarsepidemin åren 2008-09, men att de planerna runnit ut i sanden som en följd av en allmän, nationalistisk utveckling under de två senaste årtiondena.

Det nordiska samarbetet hade sin högtidsstund under 1950- och 60-talen med passfrihet och en gemensam, nordisk arbetsmarknad. Ännu på 1990-talet då Öresundsbron byggdes fanns visst flyt.

Men efter det har nationalstatligheten dominerat, både i Mellaneuropa och hos oss. Europa har tryckt på, likaså globaliseringen som framhävt en nationell motpol.

Lindroth bedömer också att opinionsbildningen till förmån för en nordisk samordning har fallit i bakgrunden som en följd av de förändringar i medielandskapet som har följt på digitaliseringen.

De stora orden om en nordisk enighet finns kvar, men de konkreta åtgärderna lyser med sin frånvaro. Bengt Lindroth slår huvudet på spiken.

Orsakerna han nämner i radiointervjun är inte de enda som har bidragit till att Sverige är en särling i ett nordiskt sammanhang. Bland annat är ju Sverige också ett globalt toppland då det gäller individualism och personlig integritet.

I ett sådant land är det inte lika lätt att göra inskränkningar i den personliga sfären som i ett land med en starkare kollektiv anda. De landsvisa olikheterna behöver inte accentueras, men de mår bra att bli identifierade och accepterade.

En större medvetenhet om att de nordiska länderna har helt olika utgångspunkter kan förhoppningsvis hjälpa oss att hitta tillbaka till ett konstruktivt och berikande samarbete efter att pandemin är övervunnen.

”Sverige är inte en storebrorsstat och motståndare som helst ska förnedras i en hockeyrink eller stigmatiseras som en superspridare i coronasammanhang.”

Alla nordiska länder skulle ha mycket att vinna på nedslipade gränshinder och gemensamma projekt av det ena och det andra slaget. Om vi hade trotsat den nationalstatliga trenden och fullföljt 2008-09-års planer på en gemensam vaccinproduktion hade Norden stått bättre rustat då coronapandemin slog till för ett år sedan.

Vi har också mycket att lära av varandra. Kjell Skoglund, vd för den Finsk-svenska handelskammaren, satte nyligen i en debattartikel i Hbl fingret på att den svenska sysselsättningsgraden är över 10 procentenheter högre än i Finland, bland dem som är över 55 år.

Finland med ett behov av längre arbetskarriärer vore betjänt av en större medvetenhet om de svenska sysselsättningsstrategierna. Också inom krishanteringen skulle de nordiska länderna ha mycket att ge varann, som Markus Lyyra mycket riktigt konstaterade i en insändare nyligen. 

Allt det här indikerar att Sveriges utrikesminister Ann Linde inte är helt på rätt spår i sitt resonemang kring coronapandemin och det nordiska samarbetet. Det handlar inte om illojalitet och rivalitet, det handlar om att vart och ett land utgående från en förhållandevis nymornad nationalstatlighet har agerat utgående från sina egna perspektiv och förutsättningar.

Den klyfta som har drivits upp kan överbryggas. Men de politiska partier som talar för isolation och nationalism kommer inte att kunna eller ens vilja hjälpa oss att ta de värdefulla små stegen mot en djupare, nordisk integration.

Sverige är inte en storebrorsstat och motståndare som helst ska förnedras i en hockeyrink eller stigmatiseras som en superspridare i coronasammanhang. Sverige är i själva verket kanske den allra viktigaste alliansparten Finland har.

Som utrikesminister i Sverige befinner sig Ann Linde i flygledartornet för ett mer konstruktivt och framför allt mer konkret, nordiskt samarbete.

LÄS MERA: Krigstida erfarenheter formar nationer – Bengt Lindroth synar Sverige i Norden och Europa.

Publicerad av bengtlindroth

Född 1942 i Uppsala. Fil. kand. vid Uppsala universitet. Arbetat som journalist sedan 1966. Trettio år på Sveriges Radios Eko- och samhällsredaktioner, i olika omgångar korrespondent i Norden och Baltikum. 1985-94 ledarskribent och politisk redaktör på Expressen. Krönikör under åren för Hufvudstadsbladet, Upsala Nya Tidning, Sydsvenskan, magasinet Fokus. Författare till ett par böcker, bland annat "Härlig är Norden. En reporters uppenbarelser" (2012) och "Väljarnas hämnd. Om populism och nationalism i Norden" (2016).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: