14 mars 2021
Om hur grannarna – mer än vi – har umgåtts med Europas dramatiska historia: Finland och Kronstadt-upproret i mars 1921.

Ett grundtema i min bok Vi som inte var med i kriget är diskussionen om vad det kan ha betytt att vi svenskar inte på egen jord upplevt Den Stora Europeiska Tragedin – från första världskriget 1914, över Hitlerkrigen och till Kalla krigets slut 1989 – på samma vis som våra grannländer.  Finländarna är de som känt av den tragedin allra mest.
      Nu i mars är det hundra år sen Kronstadt-upproret slogs ned. Visserligen skriver jag inget om det i min bok, men upproret exemplifierar likväl det slags dramatik i den europeiska 1900-tals-berättelsen som vi i Norden berörts så olika av. Upproret har en plats i det finländska kollektiva minnet, det som handlar om att leva granne med Ryssland.
      I dagens Helsingin Sanomat finns en flera sidor lång artikel om händelserna och deras följder, skriven av journalisten Kira Gronow. Hennes mormors far var en av de femton i ledningen för upproret. 30- 40 000 matroser, soldater och civila som levde i trånga bostäder och kaserner och på fartygen i hamnarna på flottbasen Kronstadt, en ö utanför S:t Petersburg, vände sig mot Lenins bolsjevikregim. I Ryssland pågick ännu inbördeskriget mellan ”röda” och ”vita”, kommuniststyret stod ingalunda stadigt, matbristen och arbetslösheten plågade folk i både storstäder och landsort. Revoltörerna antog ett manifest där de krävde demokrati och ett slut på våldet och enpartidiktaturen. Lenin och Trotskij svarade med att skicka ut Röda armén från S:t Petersburg, men delar av den gick istället över till de upproriska. Det dröjde tills nya soldater från andra delar av Ryssland skickades fram innan revolten slogs ned. Mängder av avrättningar följde.
      Ungefär 7200 av upprorsmakarna tog sig över isarna mot gränsen till Finland, till Björkö utåt Finska viken eller upp till Terijoki på Karelska näset. Nåra tiotal kilometer bort. Andra flyktingar drunknade eller dog av beskjutningen från sina förföljare. De som nådde Finland välkomnades först, men de upptäckte snabbt att som ryssar var de egentligen illa sedda, många av dem internerades. När bolsjevikerna 1922 sa sig ge amnesti åt dem som återvände, så valde 5000 att tro på det och de for tillbaka till Ryssland. Flera av dem sattes i korrektions- och arbetsläger. De flestas öden vet man inte mycket om. Amnestin omfattade inte ledarna för upproret, varför Kira Gronows mormors far Theodor Kilgast och hans familj blev kvar i Finland, liksom ytterligare något tusental ”Kronstadt-ryssar”. Under krigen 1939-44 levde de i fruktan för att en sovjetisk seger skulle innebära att de utlämnades, men så skedde inte med något enda omdiskuterat undantag. De flesta av dem fick inte finländskt medborgarskap förrän på 1950-talet.
      Detta är en av många episoder i Nordens modernare historia som visar hur grannarna på östra sidan Östersjön berörts mer direkt av den europeiska storpolitiken. Medan vi i Sverige sluppit lindrigare undan. Ett mönster som mycket väl kan gälla också under 2000-talet.      
 

Jag har kopierat några av fotona i Kira Gronows fascinerande reportage:
Hungriga och utmattade matroser som mars 1921 anländer till Björkö på finska sidan gränsen längst inne vid Finska viken.

Upproriska matroser i Kronstadt ombord på fartyget Petropavlovsk. Mars 1921.


Ovan: Röda arméns enheter har gått in i Kronstadt.  Den mittersta på hästryggen är officeren Pavel Dybenk, en av de ledande i att slå ned upproret. Nedan: Flyktingar från Kronstadt framme i Terijoki, på finska sidan. Mars 1921.

Ett antal officerare runt matbordet i Terijoki. Mars 1921.


 

Theodor Kilgast. En av de femton i ledningsgruppen för Kronstad-upproret.  Kilgast tillhörde de 7 200 som flydde över isarna till Finland, men inte återvände till Ryssland. Han livnärde sig som möbelsnickare under mellankrigstiden.  Fotot taget i Viborg 1936. Mormors far till Kira Gronow, journalist på Helsingin Sanomat.


En grupp upproriska matroser anländer till Björkö i Finland. Mars 1921.


 


Publicerad av bengtlindroth

Född 1942 i Uppsala. Fil. kand. vid Uppsala universitet. Arbetat som journalist sedan 1966. Trettio år på Sveriges Radios Eko- och samhällsredaktioner, i olika omgångar korrespondent i Norden och Baltikum. 1985-94 ledarskribent och politisk redaktör på Expressen. Krönikör under åren för Hufvudstadsbladet, Upsala Nya Tidning, Sydsvenskan, magasinet Fokus. Författare till ett par böcker, bland annat "Härlig är Norden. En reporters uppenbarelser" (2012) och "Väljarnas hämnd. Om populism och nationalism i Norden" (2016).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: