25 april 2021  

En besvärlig fråga

Hur länder och folk ser på omvärlden och på olika hot bestäms i mångt och mycket av historiska erfarenheter. Det gäller i högsta grad Norden under coronapandemin.

Per T Ohlsson Senior Columnist Krönika i Sydsvenskan:

NYLIGEN VÄCKTE Carl Bildt arga reaktioner i de nordiska grannländerna när han med ett Twitterinlägg gav sig ut på verkligt minerat område.
       Den 9 april, på 81-årsdagen av Nazitysklands invasioner av Norge och Danmark, lät Bildt förstå att försvaret i dessa länder var undermåligt. Hade Adolf Hitler invaderat Sverige hade det däremot ”blivit en fajt”. Underförstått: norrmännen och danskarna bjöd inte motstånd. I åtminstone Norges fall hamnade den tidigare moderatledaren och stats- och utrikesministern snett. Norrmännen lyckades på den första invasionsdagen sänka den tyska kryssaren Blücher i Oslofjorden och höll sedan ut i två månader. Bildts tilltag ledde till uppmaningar som ”Håll käft” och sedvanliga klagomål på ”svensk självgodhet”. Det var förståeligt.
       Även om Bildt ansåg sig ha blivit missförstådd var hans budskap och val av tidpunkt knappast exempel på gott omdöme, särskilt inte med tanke på Sveriges agerande under krigsåren: trupptransporter, järnmalmsexport, kullager till Hitlers krigsmaskin.
      Möjligen förstärktes grannarnas irritation av den pågående coronapandemin, som har orsakat gnissel i det nordiska samarbetet när länderna har stängt sina gränser och följt olika strategier för att dämpa smittspridningen. Jämförelserna faller inte ut till Sveriges fördel. Enligt siffror från Johns Hopkins University i förra veckan ligger Sverige, totalt sett, på nivån 135 covid-19-döda per 100 000 invånare, Danmark på 42, Finland på 16 och Norge på 13 (SvD 18/4).
       Men den främsta anledningen till att ämnet för Bildts tweet, andra världskriget, är så känsligt är en aspekt på Sveriges förhållande till grannländerna som i åtta decennier har vibrerat under ytan. Den fångas i kollegan Bengt Lindroths synnerligen läs- och tänkvärda bok Vi som inte var med i kriget. Titeln är en referens till en för många svenskar välkänd och smått avfärdande kommentar som ibland kan höras i Oslo, Köpenhamn och Helsingfors: ”Vad kan ni veta? Ni var ju inte med.” Lindroth, med gedigen bakgrund som korrespondent för Sveriges Radio i Norden och Baltikum, kallar det ”förståelsegapet”.

Hur länder och folk ser på omvärlden och på olika hot bestäms i mångt och mycket av historiska erfarenheter. Det gäller i högsta grad Norden under coronapandemin. Danmark och Norge blev ockuperade av Nazityskland. Finland angreps av Sovjetunionen. Island stod under först brittiskt och sedan amerikanskt beskydd. Endast Sverige klarade sig undan. Det har, menar Lindroth, inte bara lett till ett ”förståelsegap”, utan också till ett svenskt ”utanförskapssyndrom” och en tillrättalagd självbild, speglad i en lätt krampaktig dagboksnotering av statsminister Per Albin Hansson vid krigsslutet 1945: ”Vi har gjort vårt, vi har fört kampen på vårt sätt.”
      I sin epilog skildrar Bengt Lindroth hur gapet har blottats av pandemin. När det är naturligt för grannarna att åberopa krigsårens prövningar har vi svenskar gett oss ut på en ”planlös jakt genom historien” efter dramatiska händelser som antas ha format ”vår egen nationella identitet”: Palmemordet, Estonia, tsunamin, flyktingkrisen. Den gemensamma nämnaren, liksom när det nu gäller pandemin, är ”antydningar om att det tycktes existera något genomgående fel i landets politiska ansvars- och beslutsordning när oförutsedda och skarpa krislägen skulle bemästras”.   
      Lindroths ordval, ”antydningar”, är träffande, för det är inte enbart regeringen och Folkhälsomyndigheten som har svårt att rakt och redigt medge misstag. Det sitter djupare än så.
      Förra året, när pandemin nått sin första kulmen, påminde statsvetaren Gina Gustavsson om att svenskarna i internationella undersökningar utmärker sig genom att ha svårt att erkänna tillkortakommanden hos det egna landet. Bara en dryg tredjedel instämmer i påståendet att världen skulle bli bättre om Sverige erkände sina brister. Genomsnittet för övriga länder ligger på 60 procent (DN 22/6). Här spökar den svenska självbilden: Sverige som mer rationellt, bättre organiserat, mer tolerant, mer modernt och mer solidariskt. Ett föredöme, kort sagt. Därmed uppstår frågan om Sveriges fredliga och ordnade utveckling från klass- och privilegiesamhälle till demokratisk välfärdsstat har framkallat ett slags naivt upphöjd aningslöshet som gjort oss oförberedda på allvarliga utmaningar; elände drabbar andra, inte oss.
      Frågan är besvärlig, eftersom det är orimligt att uppfatta frånvaron av krig, ockupationer och våldsamma omvälvningar som ett problem.
      Ändå måste den ställas inför mötet med en framtid bortom corona.

Medan pandemin rasar vidare – den globala dödsklockan har tickat förbi tre miljoner – och i väntan på vaccinens frälsning längtar alla efter en återgång till ett mer ”normalt” tillstånd, ett liv ”som vanligt”. Men det finns skäl att anta att denna normalitet, denna vanlighet, kommer att se annorlunda ut när pandemin väl är över. Blir vi i framtiden, visa av erfarenheten, mer försiktiga och återhållsamma med hur vi arbetar, reser och umgås? Eller blir det, som i den amerikanske läkaren och sociologen Nicholas Christakis uppmärksammade bok Apollo’s Arrow, en explosion av lättad glädje och hedonistisk lössläppthet, ett nytt Roaring Twenties som efter första världskriget och spanska sjukans härjningar 1918–1920? Det återstår att se. Men i Sveriges fall kan man möjligen kosta på sig en förutsägelse: att pandemin orsakar bestående och – om uttrycket tillåts – hälsosamma sprickor i en självbild präglad av smått beskäftig förträfflighet. Med undantag för en oroväckande ökning av långtidsarbetslösheten har Sverige parerat pandemins ekonomiska påfrestningar ganska väl.

Sprickorna i den svenska självbilden är av ett annat slag. Det handlar dels om ett centralt inslag i välfärdssystemet, dels om den svenska samhällsorganisationen. Under pandemins inledande fas kunde läget i äldreomsorgen närmast liknas vid ett haveri. Landets mest sårbara invånare, många av dem på särskilda äldreboenden, lämnades mer eller mindre skyddslösa.
      I slutet av förra året konstaterade Coronakommissionen, en statlig utredning under det tidigare justitierådet Mats Melin, att äldreomsorgen varit ”oförberedd och illa rustad att hantera en pandemi”. Nästan nio av tio avlidna i covid-19 var 70 år eller äldre, de flesta föremål för någon form av vård eller omsorg. Interiörerna var förfärande: brist på skyddsutrustning, otillräcklig bemanning, låsta dörrar. En del äldre som insjuknat blev föremål för palliativ vård utan att ha blivit ordentligt undersökta av läkare. Med tanke på att ett samhälles sociala utvecklingsnivå ofta bedöms utifrån hur de svagaste och mest utsatta behandlas och bemöts är det svårt att förena situationen i äldreomsorgen med bilden av Sverige som världsledande välfärdsland.
      Den andra sprickan i den blågula självbilden har emellanåt trängt igenom i pandemidebatten: insikten att Sverige inte är så effektivt organiserat som vi trott, särskilt inte i kristider. Det har varit lite som ramsan om katten på råttan och råttan på repet: regeringen har gömt sig bakom myndigheterna som har gömt sig bakom regionerna som har skyllt på regeringen … Sverige är en centralmakt. ”Regeringen styr riket”, står det i grundlagen. Men ansvarsfördelningen är uppsplittrad och oklar. Primärkommunerna och regionerna har långtgående självstyre medan myndigheterna skall vara självständiga. Ministerstyre är förbjudet. Det har utmålats som en ändamålsenlig och demokratiskt ansvarsfull ordning. Det är den kanske också – i vackert väder. I full storm avslöjas konstruktionens bräcklighet.
       Coronapandemin borde därför föranleda en genomgripande översyn och omprövning av samhällsorganisationen, inbegripet en tydligare definition av statens roll och ansvar. Och då det i vissa delar krävs grundlagsändringar skulle arbetet behöva sätta igång redan nu.
       Det är med andra ord dags att ta slutligt farväl av en av de mest vördade gestalterna i svensk historia, Axel Oxenstierna, och hans statsbygge från stormaktstiden.

För att återknyta till Norden under krigsåren: Den besvärliga frågan om svensk aningslöshet är inte ny. Temat tangerades av Rickard Sandler redan i januari 1940, under vinterkriget, då Finland försvarade sig tappert och desperat mot ett sovjetiskt erövringsförsök. En månad tidigare hade Sandler avgått som utrikesminister när Per Albin hade bildat samlingsregering. Sandlers position blev ohållbar sedan han isolerats i sina ansträngningar att få till stånd svensk försvarssamverkan med Finland. I ett anförande i riksdagen erkände Sandler, med ett förflutet på socialdemokratins yttersta vänsterkant, att han hade velat reparera en ”kapital missräkning”. Han hade, aningslöst nog, trott på Sovjetunionen som en ”faktisk, mäktig fredsfaktor” utan ”imperialistiska syften”. Aggressionen mot Finland hade fått honom att ändra uppfattning. I talet, skrivet i skyddsrum under en Finlandsresa, ställde Sandler frågan, lika provocerande som magnifikt formulerad: ”Besitter den svenska nationen i vår generations gestalt de egenskaper, som behövas, om vi ha att genomgå några av världshistoriens järnnätter?”

 MER ATT LÄSA:
Vi som inte var med i kriget. Om Sverige, Norden, Europa & coronan (Carlssons) av Bengt Lindroth.
 Apollo’s Arrow. The Profound and Enduring Impact of Coronavirus on the Way We Live (Little, Brown & Company) av Nicholas A. Christakis.
 Är morgondagen redan här? Hur pandemin förändrar Europa (Daidalos) av Ivan Krastev. Äldreomsorgen under pandemin (SOU 2020:80).
 Rickard Sandler. Sveriges statsministrar under 100 år. 10 (Albert Bonniers Förlag) av Per T Ohlsson.

Publicerad av bengtlindroth

Född 1942 i Uppsala. Fil. kand. vid Uppsala universitet. Arbetat som journalist sedan 1966. Trettio år på Sveriges Radios Eko- och samhällsredaktioner, i olika omgångar korrespondent i Norden och Baltikum. 1985-94 ledarskribent och politisk redaktör på Expressen. Krönikör under åren för Hufvudstadsbladet, Upsala Nya Tidning, Sydsvenskan, magasinet Fokus. Författare till ett par böcker, bland annat "Härlig är Norden. En reporters uppenbarelser" (2012) och "Väljarnas hämnd. Om populism och nationalism i Norden" (2016).

2 reaktioner till “

  1. Hej Bengt, jag brukar påstå att det inte för att Sverige var neutralt som vi inte kom med i andra världskriget — om det finns någon förklaring så skulle det vara att när Tyskland och Sovjet delade upp Europa mellan sig så var ingen beredd att låta den andra få Sverige. Självförklarad neutralitet var ju inget som varken Tyskaldn eller Sovjetunionen tog någon hänsyn till. Det upptäckte ju Norge, Danmark, Benelux, Finland m.fl.

    Däremot var det det faktum att vi inte var med i kriget som möjliggjorde att vi vågade vara neutrala efter kriget. (Vid sidan av det faktum att Sverige nog hade en större tilltro till kommunismen an de flesta andra europeiska statef — något som ledde till den av många omfattade ”tredje ståndppunkten” (lika goda kålsupare i väst som i öst).

    Har du någon kommentar till min ”historiesyn”?

    Gilla

    1. Hej Sten, först nu ser jag att du svarat på min blogg. Ledsen för detta dröjsmål. Men jag är inte van vid att någon faktiskt skrivit på sidan. Hur som helst.
      Jag kan väl i stort sett instämma i vad du säger. Jag vet inte om du har haft möjlighet att läsa min bok. Grundtanken är att det knappast var Sveriges egen insats som gjorde att vi ”blev utanför”. Men däremot drog många -inte minst soc.dem. i regeringen- slutsatsen att det svenska utanförskapet också innehöll så många goda sidor att detta kunde bli vägledande i fortsättningen, Både politiskt, utrikespolitiskt, i förhållande till Europa i stort osv…. och inom delar av kultureliten. Detta är denna historia jag delvis försöker skriva. Jag går fram till och med pandemin idag.
      Samtidigt menar jag att följderna av detta ”utanförskap” låter sig beskrivas genom att jämföra med vad kriget och dess bearbetning under årtiondena, ja ända fram till idag, betytt för våra grannländer. Boken handlar också mycket om dem. Här märker man skillnaderna mellan ”det oskuldsfulla” Sverige och de oss annars så närstående grannarna som trots allt besitter en existentiell kollektiv erfarenhet som vi saknar. Vi har inte samma erfarenheter som de av Den Stora Europeiska Tragedin. Det förklarar mycket av ”det svenska beteendet” i olika ställningstaganden, menar jag. Vill du nå mig på annat vis, så är min e-postadress: bengt.lindroth97@gmail.com

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: