22 juli 2021

Myrdal, Quisling och Bosse Gustafson

Arena Essä  Dagens Arena 28.7.2021

Bosse Gustafssons roman Kasta sten från 1960 tycktes handla om Norge, Sverige och andra världskriget. Men egentligen använder författaren sin vän Jan Myrdal som objekt i en studie om förräderiets anatomi, skriver Bengt Lindroth.

En längre tid har jag ägnat mig åt Sverige och andra världskriget, inte minst förhållandet till de nordiska grannarna. Just när arbetet blivit klart fick jag ett senkommet tips av en vän: ”Du borde kanske ha läst Bosse Gustafsons Kasta sten?” Varför, frågade jag.
Svaret var att romanen som utkom 1960 hade det tyskockuperade Norge och kontakterna med Sverige som motiv. Här fördes resonemang om motstånd och medlöperi . Jag läste den, rycktes med, men fick mig något annat till livs än jag tänkt mig. Något som går långt utöver den tid där handlingen rör sig.

Bosse Gustafson (1924 – 1984) tillbringade själv några av krigsåren i Norge, så ämnet stod honom personligen nära. Så nära att han senare också skrev romanen (1979), en kontrafaktisk historia om hur det kunde ha gått ifall Hitler 1940 istället invaderat Sverige, och svenskarna fått sin egen Quisling. Han följde rättegången mot den riktiga Quisling på plats i Oslo hösten 1945 och ända sen dess ”har förräderimotivet intresserat mig”, förklarar han i ett kort förord till Q.
Läsningen av Bosse Gustafsons böcker om tyskar och nazism i Norge och i Sverige gav mig knappast nya kunskaper i sak. Desto mer väckte de frågor om skillnaden mellan Bosse G som författartyp – ”så buffligt besluten att inte ställa sig in” (Karl Vennberg i Aftonbladet) – och dagens skönlitterära klimat.

Låt mig först reda ut det här med Bosse Gustafson, Norge och andra världskriget.
Kasta sten är en besvärlig bok att redogöra för. Jag-personen Sten Grundius är från svenska västkusten. Drygt tio år efter krigsslutet, då han själv blivit en uppburen intellektuell, berättar han sina splittrade minnen av hur han allt som oftast vistades i Norge under tyskväldet. ”Jag ville ut ur detta Sverige som hade blivit som ett fängelse för mig under kriget”, heter det. Grundius umgås med motståndsfolk, gifter sig med en norska vars far är hög jurist. Men framför allt tillbringar han långa tider med den utsvävande Stein Oddman.

Sten Grundius och Stein Oddman super, träffar kvinnor och filosoferar ihop. Steins föräldrar är två framstående samhällsvetare som före kriget varit centralfigurer i den progressiva norska debatten och ”föremål för mycken både avsky och beundran”. Särskilt gott anseende har fadern i det akademiska USA. Stein är makarna Oddmans ostyrige son. Han hävdar bland annat att han under ett uppdrag i Sverige för sin grupp inom motståndsrörelsen skulle ha förpassats till ett arbets- eller flyktingläger. Socialdemokraterna hemma i Norge skulle ha funnit honom obekväm och tryckt på hos Per Albin-regeringen i Stockholm. Han hade ett aktivt kommunistiskt förflutet.

Tillbaka i Norge ger Stein Oddman ut en succéroman, håller efter kriget hov på konstnärsrestauranten Blom vid Karl Johan, men har också skaffat sig rykte som allt för tolerant gentemot Quisling-regimen . Han skriver rent av en kontroversiell bok om landsförrädaren som så småningom ges ut i Sverige. Den förbigås i stort sett med tystnad. Efter någon tid försvinner Stein Oddman från Norge och ut ur Sten Grundius vänkretsar.

Egentligen handlar Kasta sten om något annat än Norge, Sverige och andra världskriget. Boken är en nyckelroman där huvudkaraktärerna är viktigare än miljöerna de vistas i. Sten Grundius och Stein Oddman har författaren själv och hans vän Jan Myrdal som modeller. De umgicks under 1940-talet.

Myrdal har berättat att också han fanns i Oslo vid tiden för rättegången mot Quisling. Han var under ett antal år rent av gift med Bosse G:s syster. Naturligtvis är porträtten av de två inte tänkta att vara naturtrogna utan snarare karikatyrer. Redan på försättsbladet noterar Bosse Gustafson att ”de händelser som skildras i boken […] aldrig har inträffat och det är möjligt att en del av dem är historiskt orimliga. Både skeendet och människorna är fritt uppfunna för att tjäna författarens syften.”
Och vilka var författarens syften?
Jag har uppfattat dem så här: att diskutera ”sveket” eller ”förräderiet”, ett utforskande av mönstret som förklarar den hejdlöse Stein Oddmans glidning från aktiv kommunist till radikal kulturpersonlighet som med tiden försvarade en diktatorisk landsförrädare.

Oddman urskuldar indirekt Quisling genom att istället ondgöra sig över dem som högljutt skyller allt ont på fascistpartiet Nasjonal Samling och dess ledare men anser sig själva utan minsta skuld. Det synsättet får honom att i polemisk iver ifrågasätta domen mot Quisling – dödsdomen som verkställdes i oktober 1945 – och hellre vända sig mot dem som ”i dagens Norge var sakrosankta. Nygårdsvoldarna [dvs Socialdemokraterna och exilregeringen] och motståndsrörelsen.”

Sten Grundius försöker i efterhand förstå vännen Steins utfall mot dem som ändå bidrog till befrielsen 1945: ”Varför kunde inte Stein använda samma resonemang på dem som på Quisling, frikänna dem på grund av gott uppsåt trots otillräcklig förmåga?”

Grundius (alltså Bosse G själv) framför en teori om varför Stein Oddman (dvs Jan Myrdal) på sitt ”underliga sätt” ville omvärdera Quisling. Orsaken var att Oddman förvaltade sitt radikala arv på ett vis ”som var typiskt för radikalismens dilemma i vår tid … I välfärdsdemokratin var det svårt att hitta gudar värda att störtas, fast de säkert fanns där. Stein Oddman hade angripit myten om att allt hade varit i svart och vitt i krigets Norge. Det var skada att han själv också såg allt i svart och vitt, bara med ombytta färger. Hade han istället kommit fram till en gråskala hade man kunnat hysa större sympati för Quislingbiografin.

Däremot har Bosse Gustafson under romanskrivandet använt sin tidigare vän och svåger som förlaga för att stilisera fram den politiskt-psykologiskt ytterlighetstänkande karaktären Stein Oddman. Som typ. Som prototyp. Som undersökningsobjektet i studien om förräderiets anatomi. Om hur man sviker det ursprungliga uppdraget (”folkets”, ”nationens” eller kanske ”arbetarnas” eller ”bondeklassens” bästa) till förmån för den egna maktens, karriärens och obarmhärtigtiga ideologins företräde framom alla andras.
De här dragen hos Oddman-Myrdal blev med tiden synliga också för en större svensk offentlighet i takt med att Jan Myrdals berömmelse steg. Och då tycks Bosse Gustafsons syfte med Kasta sten stå klart: han vill utfärda en tidig varning –året var 1960 – mot det slags vittert anspråksfulla och påstått politisk-filosofiskt grundade domslut i samtidens frågor som Myrdal med tiden spred omkring sig. Och som delar av 68-rörelsen och svensk yttervänster älskade att upprepa.

Byt bara ut romanens Quisling och Norge mot Pol Pot och Kampuchea, mot Stalin och Sovjetunionen eller mot Mao och Kina – plussa på med Jan Myrdals envetna försvar av förintelseförnekaren Robert Faurisson – och Kasta sten kan framstå som smått profetisk.

från 1979 är slutackordet detsamma. Bosse Gustafson leker med tanken att Sverige och inte Norge fick en Quisling, i form av darlakarlen Örjan Grüber. Här har han haft roligt i sitt skrivande. På ytan är det en lättläst satir, men under ironin blottas samma problemställning som i Kasta sten.

Berättare är Grübers egen rullstolsburne tvillingbror. Han försöker några år efter dödsdomen begripa vad som drev brodern. Från att ha varit nationalkonservativ dalaromantiker, hjälparbetare i det nödställda Ryssland efter första världskriget och sen utbildats till officer, gör omständigheterna Örjan Grüber till en tjänare direkt under den tyska rikskommissarien i Stockholm, uppumpad av sina egna politiska fantasier. Också om ”dalasyndromet präglade hela hans liv så agerade han tvärt emot all erfarenhet och förnuft”.

På samma vis som i fallet med Stein Oddmans attityd ifråga om Quisling i Kasta sten blir slutsatsen i att de som hjälpte fram Örjan Grüber till makten – eller underlät att hejda honom på vägen– är lika svekfulla som landsförrädaren själv. Och därför ska de dömas minst lika hårt: ”När vi dödade Örjan berövade vi oss själva varje möjlighet att hävda att vårt handlande var moraliskt riktigare än hans. Vi accepterade Örjans synsätt. Domen gjorde oss medskyldiga. Varje dom gör domaren medskyldig”.

Återigen, det är den janmyrdalska argumentationen kring förräderiets natur som ekar.

Två saker bör tilläggas.

Om Bosse Gustafson och Jan Myrdals relation

Deras vänskap bröts. När utkom 1979 kände sig Myrdal uppenbarligen så träffad att han började argumentera för att återinföra dödsstraffet i svensk lag. Det skedde i en text i Svenska Dagbladet. Motivet var att det måste finnas en möjlighet att med hot om dödsstraff förhindra att potentiella Quisling-figurer gavs utrymme i politiken. Det inlägget fick i sin tur Bosse Gustafson att publicera en artikel i socialdemokratiska partiorganet Aktuellt i politiken med rubriken ”Jag undrar vilka Jan Myrdal vill döda med sitt dödsstraff”. Här porträtterades Myrdal på ett inte särskilt snällt vis, men läsarna av Kasta sten och känner igen tongångarna. Några få år senare avled Bosse Gustafson och Myrdal kvitterade med att skriva en ganska så elak minnesruna över sin forne vän och svåger.

Om Bosse Gustafson och vår tid

 Ämnet ”svek” fanns i botten på mycket av vad Bosse Gustafson skrev. Förutom otaliga tidningskolumner gav han ut minst en bok eller teaterpjäs om året, ibland flera.
Parasit gällde det konstskaparnas parasiterande på sin omgivning, inte minst moraliskt. Bosse G var också konstnär och grafiker och kände den världen väl.
Press skildrades ett fall med en fosterhemsplacering som ledde till urskillningslösa drev från kvällspress och medier mot en lokal socialförvaltning.
(U som i ubåt) klättrar en tidigare samvetsöm pacifistisk ”liberalsocialist” högt i den försvarsbyråkratiska förvaltningen och låtsas att han har sin gamla övertygelse i behåll.

Den här sortens inlägg kring eller konstnärliga gestaltningar av idémässiga svek och brustna visioner blev allmängods inom vänstern under 1960- och 70-talen. ”Var blev ni av ljuva drömmar…” sjöng Monica Zetterlund orden från Tage Danielsson. Karl Vennberg skrev att 1970-talet handlade om ” hur vänstern förmår att hantera sin besvikelse”. Per Wahlöö och Maj Sjövall stämde upp samma klagan över politiska svek och förrådda löften. Jan Guillou och Henning Mankell tog upp tråden och så öppnades slussportarna till dagens fictionvärldar där action- och kriminalberättelserna tagit över. Idékritisk och politisk debatt i klassisk skönlitterär form finns knappt längre.

Läsningen av Kasta sten blev en överraskande djupdykning ner i en svunnen epok. Sån var min första reaktion: ett besök i den politiska skönlitteraturens Jurassic Park. Ett umgänge med de stora dinosaurierna och debattförfattarna som levt nära Hitlerkrigen, Förintelsen och Stalins kommunism och Maos kulturrevolution utan att personligen drabbas. Men de drogs med av de kollektiva tryckvågorna.

Vid närmare eftertanke inser jag att min spontana känsla av något förgånget är falsk. De principfrågor som Bosse Gustafson så envetet sysselsatte sig med har kvar sin giltighet. Sammanhangen är bara väldigt annorlunda. Och svensk skönlitteratur borde fortsatt ha stora uppdrag framför sig, uppdrag så omfattande att de inte låter sig krympas till att passa in i dagens gängse mordintriger, kriminalgåtor och polisromaner och tv-serier. Vi kunde behöva en orädd och bufflig Bosse G av 2020-talsmodell.


Publicerad av bengtlindroth

Född 1942 i Uppsala. Fil. kand. vid Uppsala universitet. Arbetat som journalist sedan 1966. Trettio år på Sveriges Radios Eko- och samhällsredaktioner, i olika omgångar korrespondent i Norden och Baltikum. 1985-94 ledarskribent och politisk redaktör på Expressen. Krönikör under åren för Hufvudstadsbladet, Upsala Nya Tidning, Sydsvenskan, magasinet Fokus. Författare till ett par böcker, bland annat "Härlig är Norden. En reporters uppenbarelser" (2012) och "Väljarnas hämnd. Om populism och nationalism i Norden" (2016).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: