8 juli 2021

BÖCKER | RECENSION i Dagens Nyheter:

Bengt Lindroth skildrar vemodigt sprickan i den nordiska gemenskapen

PUBLICERAD 2021-07-08

Under coronakrisen blev bristningen mellan de nordiska länderna tydlig. Lars Linder läser en intressant djupdykning i en sviktande nationell grannsämja.

”Vi som inte var med i kriget. Om Sverige, Norden, Europa & coronan”

Carlssons, 278 s.

När jag växte upp på 1950-talet var Norden en självklar del av den nya, ljusare värld som skulle byggas efter kriget. Tillsammans skulle vi här i norr bidra till en framtid i fred, vänlighet och samarbete. Som ett litet FN. I skolan lärde vi oss hur grannländernas flaggor såg ut, och deras nationalsånger skulle vi kunna utantill.

Till och med i vår egen sjöng vi ju om Norden. Det var där vi ville leva och dö.

Nu byggdes institutioner som Nordiska rådet och nordiska folkhögskolor, länderna införde passfrihet och en gemensam arbetsmarknad. Samt lade grunden till en likartad välfärd – något som låg nära till hands eftersom socialdemokraterna regerade överallt. Som goda syskon skulle vi försonas och lägga gamla misshälligheter bakom oss.

Riktigt så härligt friktionsfri känns väl inte den nordiska gemenskapen i dag, mer än ett halvsekel senare. Det är som om krubban blivit trång, och stämningen kan bli stingslig. Svenskar varnar gärna för ”det danska tillståndet”, danskar för ”det svenska”.

Vad var det som hände?

Jag läser en intressant bok av journalisten Bengt Lindroth som försöker besvara den frågan. Han om någon borde veta, som Nordenkorrespondent för Sveriges radio och ledarskribent i Expressen har han följt utvecklingen i Norden på nära håll. Boken är både en initierad historieskrivning och ett slags reflekterande sorgesång; författaren är en varm anhängare av den nordiska idé som inte längre riktigt är vad den varit.

För något kom redan på femtiotalet emellan brödrafolken: kalla kriget. Europa rämnade i två delar, och de nordiska länder som hade erfarenhet av ockupation, Danmark och Norge, placerade sig i den ena, i Nato – ett val som var komplett omöjligt för Finland med sin svåra relation till Sovjet.

Medan Sverige gjorde en dygd av sin neutralitet under kriget och följde vad som kom att uppmärksammas internationellt som ”the middle way”. En egen väg i mitten.

Ur de sprickorna grodde sedan många av de bilder som våra länder projicerat på sig själva och varandra. Lindroth noterar att Nordensamarbetet blomstrat i optimistiska tider – som efter kriget, och efter murens fall – för att sloka när världen i övrigt blir mer sur, inåtvänd och nationalistiskt sinnad.

Som i dag.

Men han pekar också på något annat som gång på gång tycks ha skavt och irriterat i dialogen mellan länderna. Nämligen att ett av dem, det lite större i mitten, ständigt har tenderat att visa ett lagom arrogant ointresse för den närmaste vänkretsen för att hellre blicka ut mot den stora världen. Lyfta näsan lite högre.

Sånt kan ju reta gallfeber på vilken granne som helst, och Lindroth tycker sig finna ursprunget till hållningen i de svenska erfarenheterna under kriget. Eller snarare: bristen på erfarenhet. Som boktiteln påpekar var det vi som inte var med.

Och just den omständigheten, menar han, kom att ge upphov till både en skuld och en brist på verklig insikt som präglat mycket av Sveriges sätt att se på omvärlden sedan dess: lite snett uppifrån i något som på ena sidan är en idealistiskt färgad strävan att gottgöra, på andra sidan en lagom blåögd oförståelse inför tillvarons motsträviga komplexitet. En tendens att förenkla problem och se dem i svartvitt.

I det har han en poäng, och han ger många bestickande exempel. Men han är så förtjust i sin tanke att han låter den förklara lite för mycket, det mesta, och det gör hans analys onödigt grund. Skillnaderna mellan de nordiska länderna är ju också högst materiella och går djupt ner i historien. Sveriges särart bottnar väl snarast i så påtagliga företeelser som stål, storindustri och den exempellöst snabba välståndsutvecklingen under statens och kapitalets trygga ledning.

Han är så förtjust i sin tanke att han låter den förklara lite för mycket, och det gör analysen onödigt grund.

Den som gav oss känslan av att leda det stora världsloppet och vara modernast av alla. Den har suttit i så länge att vi av bara farten fortsatte att springa snabbast in även i den globaliserade, nyliberala och postmoderna epoken – tills vi plötsligt fann att vi inte alls var bäst längre. Bara först längs denna väg som nu ingen längre tycks gilla, än mindre veta vart den leder.

Nu har vi problem med allt från skola och omsorg till integration och skjutningar på gatorna men kallar oss fortfarande gärna ”moralisk stormakt”. Klart grannarna undrar, och när så coronan kom och Sverige än en gång, på gott och ont, valde en egen, udda väg stängde de snabbt och tacksamt gränserna.

Bengt Lindroths kärlek till den gamla Nordentanken är sympatisk och medryckande, men den rymmer också en lätt nostalgisk längtan tillbaka till de den tid då vårt hörn av världen kunde kännas som något mer och vackrare än bara en europeisk region bland alla andra. Och nog för att man kan dela hans olust över de halmgubbar länderna emellan som då och då tänds på ledarsidor och i sociala medier, men de brinner ju överallt numera.

Allt är inte heller krig och politik, något Lindroth egentligen är väl medveten om: det kanske mest givande avsnittet i hans bok är en detaljrik och kunnig diskussion om hur andra världskriget har behandlats i de olika ländernas film och litteratur.

Och just där, på kulturområdet, anar man ju faktiskt ett helt annat mönster. Vi lär oss kanske inte varandras nationalsånger längre, men till och med de nyss så självupptagna svenskarna läser i dag flitigt Sofi Oksanen och Kjell Westö, Vigdis Hjorth och Karl-Ove Knausgård och ser gärna filmer av Thomas Vinterberg och Susanne Bier. Över gränserna görs långa rader av tv-serier och alla tittar på Skavlan.

Så sett kan man snarast undra om utbytet och förståelsen länderna emellan någonsin varit större än i dag.

Och något ska vi väl träta om också. Som alla syskon

Publicerad av bengtlindroth

Född 1942 i Uppsala. Fil. kand. vid Uppsala universitet. Arbetat som journalist sedan 1966. Trettio år på Sveriges Radios Eko- och samhällsredaktioner, i olika omgångar korrespondent i Norden och Baltikum. 1985-94 ledarskribent och politisk redaktör på Expressen. Krönikör under åren för Hufvudstadsbladet, Upsala Nya Tidning, Sydsvenskan, magasinet Fokus. Författare till ett par böcker, bland annat "Härlig är Norden. En reporters uppenbarelser" (2012) och "Väljarnas hämnd. Om populism och nationalism i Norden" (2016).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: