Bengt Lindroth

14 mars 2021
Om hur grannarna – mer än vi – har umgåtts med Europas dramatiska historia: Finland och Kronstadt-upproret i mars 1921.

Ett grundtema i min bok Vi som inte var med i kriget är diskussionen om vad det kan ha betytt att vi svenskar inte på egen jord upplevt Den Stora Europeiska Tragedin – från första världskriget 1914, över Hitlerkrigen och till Kalla krigets slut 1989 – på samma vis som våra grannländer.  Finländarna är de som känt av den tragedin allra mest.
      Nu i mars är det hundra år sen Kronstadt-upproret slogs ned. Visserligen skriver jag inget om det i min bok, men upproret exemplifierar likväl det slags dramatik i den europeiska 1900-tals-berättelsen som vi i Norden berörts så olika av. Upproret har en plats i det finländska kollektiva minnet, det som handlar om att leva granne med Ryssland.
      I dagens Helsingin Sanomat finns en flera sidor lång artikel om händelserna och deras följder, skriven av journalisten Kira Gronow. Hennes mormors far var en av de femton i ledningen för upproret. 30- 40 000 matroser, soldater och civila som levde i trånga bostäder och kaserner och på fartygen i hamnarna på flottbasen Kronstadt, en ö utanför S:t Petersburg, vände sig mot Lenins bolsjevikregim. I Ryssland pågick ännu inbördeskriget mellan ”röda” och ”vita”, kommuniststyret stod ingalunda stadigt, matbristen och arbetslösheten plågade folk i både storstäder och landsort. Revoltörerna antog ett manifest där de krävde demokrati och ett slut på våldet och enpartidiktaturen. Lenin och Trotskij svarade med att skicka ut Röda armén från S:t Petersburg, men delar av den gick istället över till de upproriska. Det dröjde tills nya soldater från andra delar av Ryssland skickades fram innan revolten slogs ned. Mängder av avrättningar följde.
      Ungefär 7200 av upprorsmakarna tog sig över isarna mot gränsen till Finland, till Björkö utåt Finska viken eller upp till Terijoki på Karelska näset. Nåra tiotal kilometer bort. Andra flyktingar drunknade eller dog av beskjutningen från sina förföljare. De som nådde Finland välkomnades först, men de upptäckte snabbt att som ryssar var de egentligen illa sedda, många av dem internerades. När bolsjevikerna 1922 sa sig ge amnesti åt dem som återvände, så valde 5000 att tro på det och de for tillbaka till Ryssland. Flera av dem sattes i korrektions- och arbetsläger. De flestas öden vet man inte mycket om. Amnestin omfattade inte ledarna för upproret, varför Kira Gronows mormors far Theodor Kilgast och hans familj blev kvar i Finland, liksom ytterligare något tusental ”Kronstadt-ryssar”. Under krigen 1939-44 levde de i fruktan för att en sovjetisk seger skulle innebära att de utlämnades, men så skedde inte med något enda omdiskuterat undantag. De flesta av dem fick inte finländskt medborgarskap förrän på 1950-talet.
      Detta är en av många episoder i Nordens modernare historia som visar hur grannarna på östra sidan Östersjön berörts mer direkt av den europeiska storpolitiken. Medan vi i Sverige sluppit lindrigare undan. Ett mönster som mycket väl kan gälla också under 2000-talet.      
 

Jag har kopierat några av fotona i Kira Gronows fascinerande reportage:
Hungriga och utmattade matroser som mars 1921 anländer till Björkö på finska sidan gränsen längst inne vid Finska viken.

Upproriska matroser i Kronstadt ombord på fartyget Petropavlovsk. Mars 1921.

Ovan: Röda arméns enheter har gått in i Kronstadt.  Den mittersta på hästryggen är officeren Pavel Dybenk, en av de ledande i att slå ned upproret. Nedan: Flyktingar från Kronstadt framme i Terijoki, på finska sidan. Mars 1921.

Ett antal officerare runt matbordet i Terijoki. Mars 1921.

 

Theodor Kilgast. En av de femton i ledningsgruppen för Kronstad-upproret.  Kilgast tillhörde de 7 200 som flydde över isarna till Finland, men inte återvände till Ryssland. Han livnärde sig som möbelsnickare under mellankrigstiden.  Fotot taget i Viborg 1936. Mormors far till Kira Gronow, journalist på Helsingin Sanomat.

En grupp upproriska matroser anländer till Björkö i Finland. Mars 1921.

 

6 mars 2021

Roman om norska motståndsrörelsens likvideringar och ”råttjakter” under kriget väcker känslor och debatt

I Norge diskuteras nu en roman vars utgivning dröjt många årtionden. Boken Rottejegeren debatteras inte för sina litterära kvaliteter – manuskriptet var ofullgånget och har nu bearbetats- utan för att författaren är Max Manus, kanske den mest namnkunniga bland Norges legendarer inom motståndsrörelsen. I varje fall utomlands och för att det 2008 gjordes en succéartad action-film om några av hans dåd och riskabla attentat mot ockupationsmakten. En klassisk bild av Max Manus är det foto från maj 1945 där han som livvakt med automatgeväret i handen sitter i den kortegebil som för kronprins Olav genom det fredsrusiga Oslo. Statsledningen återvände från exilen i Storbritannien:



Max Manus avled 1996. Han gav i två volymer ut sina memoarer några år efter krigsslutet, men att han arbetat på ett utkast till en roman har hittills varit okänt. Kanske har en orsak till att hans texter inte gjorts offentliga tidigare varit deras känsliga ämne. De handlar om motståndsrörelsens likvideringar av landsmän som ansågs samarbeta allt för tätt med de tyska ockupanterna eller uppträdde som angivare. Visserligen är detta en del av historien som forskningen har försökt genomlysa, men trots det förblir Hjemmefrontens avrättningar ett kapitel i mytologin om krigshändelserna som innehåller många dunkla punkter. Att döma av recensionerna av Rottejegeren som hittills kommit tycks det ha blivit mer konventionell krimlitteratur av manuset än en bok som kastar förklarande ljus över ett ibland omtvistat avsnitt i Norges moderna historia. När eller med vilka motiveringar var likvideringarna berättigade? Diskussioner av en typ som vi i Sverige varit förskonade ifrån under årtiondena sen Hitlerkrigen.
En god sammanfattning av den norska problematiken stod idag i Aftenposten, skriven av Rottejegerens förläggare Aslak Nore:
https://www.aftenposten.no/meninger/kronikk/i/wen3gP/kan-vi-endelig-faa-en-aapen-debatt-om-hjemmefrontens-likvidasjoner

20 februari 2021

Häftig norsk debatt om krigsåren och landets judar

I ett par månader har en väldig diskussion rasat i Norge kring författaren och journalisten Marte Michelets bok Hva visste hjemmefronten? Holocaust i Norge, varslene, unnvikelsene, hemmeligholdet. Den är ett exempel av flera på hur dagens generationer vrider och vänder på krigs- och ockupationsårens händelser.

Michelets bok kom 2018 och blev omdiskuterad redan från utgivningsdagen.  Hon antyder att flera ledare inom motståndsrörelsen – och hon pekar alldeles särskilt ut den legendariske Gunnar Sønsteby – under 1942 skulle ha fått viss kunskap om den tyska ockupationsmaktens planer på att samla in landets judar. Det skulle i så fall handla om den aktion som inleddes under hösten då många hundra av dem skeppades iväg från hamnen i Oslo ner till Tyskland och Förintelsen ombord på skeppet m/s Donau. Men de varnades inte. Motståndsrörelsens folk stod passiva när de kunde ha handlat.
      Upprördheten är stor bland anhöriga till de utpekade. De vill försöka stämma Marte Michelet för förtal. Förlaget Gyldendal har övervägt att dra in boken, men låter bli. Flera historiker anser hennes påståenden vara utan grund. Skälen lade de fram i en motbok hösten 2020. Michelet skulle bland annat ha feltolkat några centrala uttalanden av Sønsteby. Om allt detta kan man läsa här:
https://www.aftenposten.no/kultur/kommentar/i/86EVWE/hva-visste-hjemmefronten-egner-seg-daarlig-for-en-rettssak

De massiva angreppen har lett till att Marte Michelet har medgett en del misstag. Hon bemötte kritiken för en vecka sen i en längre intervju i Aftenposten:
https://www.aftenposten.no/kultur/i/X8dWwb/marte-michelet-beklager-deler-av-hva-visste-hjemmefronten

Om Marte Michelet kan också sägas att hon stod högt på Anders Behring-Breiviks dödslista. Men hon vistades inte på Utøya den 22 juli 2011 så som han trodde. Där fanns däremot hennes tidigare sambo Ali Esbati, den svenske vänsterpartisten, inbjuden att hålla en föreläsning. Han klarade sig undan massmördaren. Marte Michelets förra bok Det största brottet. Offer och gärningsmän i den norska Förintelsen finns på svenska. Den fick Bragepriset 2014, motsvarigheten till svenska Augustpriset. En mycket läsvärd skildring av den judiska familjen Braudes öden i Norge efter att den i början av 1900-talet flyttat in från Litauen. I höstas hade filmatiseringen av boken premiär. 

Den filmatiseringen är ännu ett exempel – utöver t ex tv-serien Atlantic Crossing (just nu visad i Sverige) eller kommande storfilmen Kampen om Narvik. Hitlers første nederlag – som visar hur upptagen inte minst norsk kulturindustri är av att behandla krigsåren på nytt. Både som actionunderhållning och debattstoff. Filmen Den største forbrytelsen har på det hela taget blivit väl omskriven, som här i Verdens Gang:
https://www.vg.no/rampelys/film/i/1BvJAX/filmanmeldelse-den-stoerste-forbrytelsen-oj-en-ordentlig-god-norsk-storfilm

14 februari 2021

Om svenskarna – och tyskarna som Europas främsta hopp

Då och då köper jag lösnummer av tyska Der Spiegel. I Stockholm har det blivit allt svårare. Under coronan har leveranserna oftast anlänt två veckor försenade och delar av innehållet är redan inaktuellt. De senaste månaderna har två av ”mina” handlare valt att helt sluta ta emot tidningen. Idag vet jag bara två ställen i Sveriges miljonhuvudstad som kämpar på med Der Spiegel i hyllan.   
        Det här exemplifierar inte bara papperstidningens allmänt döende tillvaro eller coronans eländen. Der Spiegels avsomnande i Stockholm är också ett steg i ett av tankespåren jag försöker följa i min strax utkomna bok ”Vi som inte var med i kriget”: det bestående svenska ointresset för Tyskland, för tyskarna och ”det tyska”, ja egentligen för Europa i stort. Trots att Tyskland är vår mäktigaste Östersjögranne, med konkurrens från Ryssland.
       ”Vad fan angår dej Tysklands affärer?” för att travestera Bellman.  
       Länge har det påtalats hur kunskaperna i tyska språket minskat och undervisningen i stort sett upphört i svenska skolor och universitet. Må vara att Berlin blivit ett populärare mål för helgsemestrar  och att tv-serien Weissensee fick publik också i Sverige. Men trots det: något lurt är det med Tyskland. Skäl att vara på sin vakt. Det svenska ”utanförskapet” och fjärheten gentemot Europa i stort –som är ett tema i min bok – bygger inte minst på misstro mot tyskarna sen Hitlerkrigen och DDR-epoken. Vad skulle inte tyskar kunna ställa till med i Europa om de kom på andra och mer nationalistiska tankar än de Angela Merkel stått för? Bäst att se upp.      
     Just därför, mot den bakgrunden, är det skäl att läsa en färsk bok i ämnet med den provocerande titeln Why the Germans Do it Better. Notes from a Grown Up Country.

Brittiske journalisten John Kampfner har skrivit boken. Han har bevakat Tyskland och Ryssland sen årtionden och arbetat för BBC, Financial Times och New Statesman.
      Hela idén med Kampfners genomgång  – och med titeln! – är att utmana den inte minst i brittisk skandalpress så flitigt använda satirbilden av ”Fritz”, den spydiga samlingsbenämningen på tyskar och Tyskland som kollektiv. Den lär ha myntats av första världskrigets propagandamaskiner. Den antyder än idag att nånstans, innerst inne, förblir nog ”Fritz” alltid militarist eller önskar dominera Europa i varje fall ekonomiskt, möjligen med de sorglösa grodätarna i Frankrike i släptåg. EU och euron är deras camouflage. Som tur är har engelsmännen via Brexit trasslat sig ur deras garn.
      John Kampfners nöjsamma berättelse om det moderna Tyskland efter kriget talar om varför engelsmännen har fel om Tyskland. Här är några av hans argument:

• Just på grund av sina ruskiga historiska erfarenheter har tyskarna lärt sig hur en demokrati kan och bör hanteras, medan många folk i väst under 2000-talet faller för allehanda auktoritära frestelser och styresformer och separatistiska böjelser.
• Kommersiell shoppingkultur, hejdlös nyliberal och finanskapitalistisk nationalekonomi har aldrig riktigt tilltalat tyskarna. De är måttfullare än både britter och framför allt amerikaner.
• Ledande politiker i Tyskland är inte rädda för den s k finkulturen. Tvärtom är de ofta högt bildade och popsvängen betyder mindre för dem än för kollegorna i andra länder, möjligen med undantag för Frankrike.
• Deras historiska erfarenheter har gjort att självprövningar och frågor om samvete och moral blivit viktigare i tysk offentlig debatt än på andra håll.
• John Kampfners slutord: ”Tyskland är Europas främsta hopp i en tid som präglas av nationalism, anti-upplysningstänkande och rädsla”.
  
  Är Kampfners tilltro till tyskarna befogad? Tänkvärda är hans ord hur som helst, i en tid när européernas framtid och samarbetsförmågor ställs på svåra prov. Inte ens vi i Sverige slipper undan. Vare sig Tyskland eller Europa.  

7 februari 2021

Om historiemissbruk och om hur Sverigedemokraterna både beundrar och fördömer Socialdemokraterna

I höstas syntes ett intressant foto från Sverige i finska tidningen Helsingin Sanomat.  Petja Pelli, deras korrespondent i Stockholm, gjorde ett långt reportage om Sverigedemokraterna. Han träffade bland andra  SD-ledaren Louise Erixon i Sölvesborg.
Tyvärr accepterar inte den här bloggen bildens fil-format, så jag kan inte visa den (däremot finns den i mitt facebook-flöde). Louise Erixon sitter vid sitt skrivbord. Det pryds av ett stort porträtt av Per Albin Hansson, dvs socialdemokratins partiledare under 1930-talet och krigsåren, s-folkhemmets fadersfigur.  Hon ser honom som något slags inspiratör.
       Jimmie Åkesson gav i sin bok Satis Polito (2013) uttryck för samma beundran av Per Albin och hans insatser. Han hävdar rent av att SD tillvaratagit arvet efter Per Albins folkhem bättre än Socialdemokraterna själva gjort.
I min bok Vi som inte var med i kriget –som utkommer om nån vecka-  diskuterar jag hur deltagarna i svensk inrikesdebatt idag brukar och lika ofta missbrukar hänvisningar till Europas dramatiska 1900-talshistoria. Inte minst används påstådda förhållanden under 1930- och 40-talen som slagträ i argumentationerna inom partipolitiken.
I det sammanhanget framtår SD som unikt. Å ena sidan uttalar deras ledare sin beundran för Per Albin och folkhemmet. Å andra sidan kan de vid andra tillfällen anklaga dagens socialdemokrater för dubbelmoral och kalla Per Albins folkhem för ett enda stort rasbiologiskt och antisemitiskt hyckleri. Hur går detta ihop?
Svaret är att SD genom att förvränga socialdemokratins 1900-talshistoria inför en ovetande publik vill få det att framstå som att båda partierna minsann varit lika goda kålsupare. Allt enligt principen  ”ni har minst lika många smutsiga fingrar i historiens syltburk som vi… ni är inte ett dugg bättre.”
    Här kan ni läsa ett avsnitt ur min bok som berör just detta, om Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna: 

                                                                                 

Hur illa det kan bli när 2000-talets ledande svenska politiker i polemiskt syfte gör godtyckliga redigeringar av 1900-talets historia finns flera exempel på. Och till stor del är det förstås Sverigedemokraternas framväxt som är förklaringen. 
En illustration är det sommartal SD:s partiledare Jimmie Åkesson höll i Sölvesborg i augusti 2019. Han gick till rätta med socialdemokraternas och framför allt Stefan Löfvens återkommande uppmaningar om att vår tids sanna demokrater måste ställa sig ”på rätt sida om historien”, dvs i praktiken bör alla ta avstånd från SD på samma vis som demokrater förutsattes motsätta sig nazism och fascism på 1930-talet. Åkesson var inte nådig i sina motargument: ”Det är ett bottenlöst hyckleri när socialdemokraterna sätter sig på sina höga hästar och pekar finger åt oss… socialdemokraterna som kröp för nazisterna! [långa applåder] Än idag 2019 marscherar socialdemokraterna under parollen ’krossa zionismen’. Det är förfärligt. ’Rätt sida av historien?’ … socialdemokraterna som kröp för och fortfarande kryper för kommunisterna! Häromdan meddelade statsministern att han nominerat Ylva Johansson som på 1980-talet representerade kommunistpartiet i Sveriges riksdag till EU-kommissionär …’rätt sida av historien?’ … man kryper för islamisterna, ni minns debaclet när företrädare för vår regering for till Iran och klädde på sig slöja, vår feministiska regering…”. Åkesson knådar ihop referenser till Hitleråren med andra hänvisningar till Europas historia och till vår egen nutid och allt bakas till en och samma dunkla berättelse.
Till valrörelsen 2018 producerade SD en dokumentärfilm på 1 timme och 45 minuter riktad mot socialdemokraterna. Tanken med ”Ett folk, ett parti” var att visa att svenska socialdemokrater minsann hade ett komprometterande förflutet som de inte gärna fördjupade sig i, att deras anklagelser mot Sverigedemokraterna för påstått ursprung i nazism och svensknationalism följaktligen slog tillbaka mot dem själva. ”Inget annat svenskt parti har satt så djupa sår i den svenska folksjälen” som socialdemokraterna, hävdade speakerrösten. Så nitades bilden av Hjalmar Brantings, Per Albin Hanssons och Tage Erlanders parti som pådrivande då det gällde det famösa rasbiologiska institutet i början av 1920-talet. Här antyddes att hela partiet var infekterat av rasistiska tankar och antisemitiska stämningar ända in i krigsåren. Judiska utstötta nekades asyl medan man däremot gärna arbetade för att ta emot socialdemokratiska partikamrater på flykt. Tidigt inspirerades partiet av tron på rashygienens nytta för att tukta den svenska folkstammen via steriliseringar och medicinska experiment. Idel prominenta socialdemokrater från Bengt Lidforss kring förra sekelskiftet fram till Gustav Möller, Alva Myrdal och Tage Erlander citeras i filmen. Allt illustrerat med växelvisa sekvenser där tågande svenska socialdemokrater varvas med rasbiologer i arbete, journalfoton från Hitlerkrigen, judiska ghettomiljöer och tyska koncentrationsläger. Samlingsregeringens eftergifter mot ockupationsmakten i Norge och inskränkningarna i tryckfriheten under kriget sågs som utslag av socialdemokratisk tyskvänlighet. Filmens monotona helhet byggde producenterna upp med glidande resonemang där halvsanningar och helsanningar blandades med osanningar, suggestiv klippteknik och musik. Inga fakta med relevans för ämnet som talade emot filmens budskap fick komma med.
Här är inte platsen att i enskildheter recensera SD:s historieskrivning eller liknande argsinta betraktelser över socialdemokratin under Hitlerperioden.
Sämst är, enligt min mening, att tro sig kunna tiga ihjäl det eller avfärda det som betydelselöst nonsens, vilket tyvärr sker alltför ofta. Det måste finnas ärligare och slagkraftigare sätt.         

Stockholm 19 januari 2020

Finland – Sverige: konkurrens, komplex och kompanjonskap
Ända sen vinterkriget 1939-40 har det i Finlands kollektiva minne funnits en känsla av – eller en myt om – att Sverige svek. När Finland angreps av Sovjetunionen övergav Sverige sitt ”löfte” om att bistå militärt (ett löfte som påstods ha utfärdats av utrikesministern Rickard Sandler och en del ledande militärer).

Historieforskningen har visat att några sådana löften knappast existerade. Finlands utrikesminister Eljas Erkko tolkade vad han tyckte sig höra från Stockholm alltför optimistiskt. När Sovjetunionens anfall kom så tillät ändå den svenska regeringen frivilliga att bege sig till fronten, undsatte med krediter, humanitär hjälp och militär materiel. Men det räckte inte. Föreställningen om att Finland lämnades åt sitt öde, att Sverige dessutom blockerade chansen för brittisk eller fransk trupp att komma till hjälp över Nordkalotten, har bildat botten för en emellanåt uppflammande misstro genom årtiondena. Den märktes i samband med båda ländernas EU-inträde i början av 1990-talet och ifråga om storpolitiken runt Östersjön. Samtidigt har Sverige varit och förblivit en viktig länk mot väster och Norden när Ryssland/Sovjetunionen tryckt på. Ibland en förebild ifråga om välfärdspolitiska reformer.
       Idag är de ekonomiska och säkerhetspolitiska samarbetena över Bottniska viken tätare än någonsin sen Finland blev en självständig nation. Den gamla skepsisen mot storebrors-Sverige, som manövrerade sig undan kriget, kan trots det göra sig påmind igen. Den finns i bakgrunden när eventuellt Nato-medlemskap för de båda länderna diskuteras. Den har avhörts apropå skillnaderna i svensk migrationspolitik och under covid-19-pandemin. Kan man lita på svenskarna?

Den finske statsvetaren Mikko Majander har skrivit en lärorik och underhållande bok om det här. Dessvärre är den på finska. Vilket betyder att de flesta svenskspråkiga t ex missar de många dråpliga historierna om hur de samtidiga och storvuxna statsministrarna Göran Persson och Paavo Lipponen hela tiden bråkade och stångades med varandra. En gång, i en toalettkö  vid ett internationellt möte, så till den grad att Nelson Mandela lär ha ingripit. Enligt legenden.

Som tur är har Yle – Finland public service – en intervju med Mikko Majander, publicerad också som text, där han på svenska berättar om sin bok under rubriken Nästa år krossar vi svenskarna. Här finns den som länk: https://svenska.yle.fi/artikel/2020/09/19/nasta-ar-krossar-vi-svenskarna-landskampens-anda-kvar-ocksa-i-politiska